Kan teknik som följer och registrerar en persons ögonrörelser och fokuspunkter, så kallad eye-tracking, förbättra utbildningen av lotsar? Jodå, på flera sätt, visar en ny forskningsrapport som finansierats av Trafikverket.

Eye-tracking, tekniken som används för att registrera och mäta rörelserna i en persons ögon, har använts framgångsrikt inom flera branscher. Inom fordonsindustrin har den både använts i utvecklingen av självkörande bilar och för att öka trafiksäkerheten genom att övervaka förarens uppmärksamhet och trötthet.

På liknade sätt har eye-tracking också använts i flera sjöfartsprojekt för att förbättra säkerhet, navigationsstrategier och prestation. Ett av dem är projektet Utvärdering av eye-tracking som utbildningsstöd vid simulatorförlagd lotsutbildning som undersökt om och hur eye-tracking kan användas vid utbildningen av lotsar. På Lindholmens simulatoranläggning i Göteborg gjordes användarstudier och observationer med lotselever och instruktörer som fick utföra navigeringsuppgifter med specialdesignade eye-trackheadset/glasögon på huvudet.

– På så sätt kunde man följa vad lotseleverna tittar på när de navigerar – hur mycket och länge de tittar ut, på vilka instrument man tittar och hur snabbt man förflyttar blicken mellan olika källor. Inom psykologin så vet man att det vi tar in och uppmärksammar via våra sinnen används sedan när vi bearbetar informationen och tar beslut om hur vi ska agera, säger Anna-Lisa Osvalder, forskare på Chalmers som lett projektet.

En tanke med simulatorsövningarna var att jämföra hur lotselever agerade jämfört med erfarna navigatörer, i detta fall instruktörerna, under övningarna. Därför spelades båda gruppernas ögonrörelser in.

– Man hade sedan debriefingar där studenterna fick gå igenom sina filmer och förklara varför de agerat som de gjort på bryggan, till exempel vid ett anlöp. Därefter fick de se hur professionella navigatörer löste samma situation.

Fungerade övningarna bra?

– Ja, eleverna var väldigt fokuserade på sin uppgift. De var två på bryggan, en som gav instruktioner och en som styrde och jag tror inte att de märkte av att de hade glasögonen på sig. Tidigare simulatorsstudier har visat att det fungerar så.

Både elever och instruktörer tyckte att det var positivt att ha med ett visuellt moment som stöd vid debriefing – det vanliga är annars att man enbart använder sig av en muntlig diskussion.

– Jag var med vid några tillfällen och tyckte att det blev en väldigt bra diskussion i klassen. Eleverna kunde ju även diskutera och se varandras ögonrörelser och lösningar. Så övningarna handlar både om learning by doing och learning by viewing. Som lotselev kan man se hur någon annan har löst ett anlöp på bästa sätt.

Simulatorträning är bara en del av lotsutbildningen och Anna-Lisa Osvalder och hennes kolleger har också tittat på andra aspekter. En viktig del är den så kallade tysta kunskapen som erfarna lotsar tillgodogjort sig under en lång karriär – går det att överföra sådan kunskap till studenter?

– Vi kom fram till att det är svårt. Att förmedla den tekniska skickligheten att framföra ett fartyg är en sak, men lotsarna lyfte också fram den sociala kompetensen som någon väldigt viktigt. Man behöver ju kunna kommunicera med kaptener från olika länder och kulturer, vissa vill att lotsen ska ta över helt medan andra vill ha mindre hjälp. Det gäller att lära sig det sociala spelet och det kan man bara göra genom att skaffa sig erfarenhet.

–  Eleverna går bredvid erfarna lotsar under sin praktik. Det är lite grand av ett lärlingssystem. Det betyder att lotsarna, som fungerar som mentorer, måste vara verbala och intresserade av att vilja dela med sig av sina erfarenheter. Det tror jag är viktigt att tänka på, säger Anna-Lisa Osvalder.  

Projektet Utvärdering av eye-tracking som utbildningsstöd vid simulatorförlagd lotsutbildning har utförts av:
Anna-Lisa Osvalder, Rikard Eklund & Cecilia Berlin – Chalmers
Charlott Sellberg, Elin Nordenström & Markus Nivala – Göteborgs universitet
 Gesa Praetorius & Johanna Larsson – VTI
Anders Johannesson, Andreas Edvall, Fredrik Karlsson & Lars Axvi – Sjöfartsverket

Till rapporten