Skip to main content
Sveriges samverkansplattform för sjöfartsforskning och innovation

Mycket snack, lite verkstad


Mycket snack, lite verkstad

31 augusti 2020

Alla är överens om att det är viktigt och många aktörer har det inpräntat i policydokument. Men i praktiken görs inte mycket för att nå en social hållbarhet inom sjöfarten. Cecilia Österman, forskare vid Linnéuniversitet, är inte speciellt förvånad över resultatet i den senaste förstudien från Trafikverkets branschprogram Hållbar sjöfart som Lighthouse driver.

– De flesta aktörer vi har intervjuat har en policy kring arbetsmiljö och arbetsliv, men man verkar se det som en hygienfaktor som ska lösa sig självt. Vi har inte lyckats identifiera några exempel på aktörer som arbetar med det här strategiskt där man har en uttalad plan för hur man ska ta nästa steg i arbetet. 

Resultatet bekräftar ungefär den bild Cecilia Österman hade innan hon gick in i arbetet med förstudien som kartlagt hur man jobbar med de sociala dimensionerna inom sjöfarten. Det finns ett stort glapp mellan policys och praktik som behöver täppas till.
Är inte det lite sorgligt?

– Både ja och nej. Sjöfarten är ju världens mest globaliserade bransch och ser man det utifrån det perspektivet så kan man se resultatet som ett utryck för att vi ändå har det rätt okej i Sverige. Kanske är vi lite nöjda med det och tycker andra saker är viktigare. Men samtidigt finns det många nya utmaningar att ta tag i. Ohälsan ser till exempel annorlunda ut idag än den gjorde förut. Vi kan inte vara nöjda med att folk inte dör på jobbet, vi måste ha högre ambitioner än så. Den psykiska ohälsan ökar och folk dör i förtid av stressrelaterade sjukdomar och så vidare. Vi ska ha ett bra, stimulerade och utvecklande arbetsliv, inte bara överleva dagen.

I ett globalt perspektiv toppar sjöfarten självmordsstatistiken bland yrkesprofessioner. Vad det beror på att svårt att säga – problematiken bakom är komplex, menar Cecilia Österman.

– Jag tror att det delvis kan bero på att vi definierat sjösäkerhet för smalt. När man pratar om ett förebyggande proaktivt sjösäkerhetsarbete så fokuserar man i praktiken på att fartyg inte ska brinna upp, sjunka eller krocka. Man glömmer arbetsmiljöfrågorna som till syvende och sist påverkar sjösäkerheten.

På jämställdshetsområdet finns också mycket att göra. Sjöfarten är fortfarande fast i gamla traditioner och mönster som verkar svåra att tråckla sig ur.

– Metoorörelsen satte igång 2017 och förra året bestämde IMO att världssjöfartens dag skulle firas på temat ”empowering women”. Under de 30 år jag har hållit på med sjöfart har det aldrig varit så mycket fokus på jämställdhet och kvinnors villkor som nu. Trots det har jag bara den är veckan sett två exempel på ”manels” där man på branschkonferenser bara bjuder in vita medelåldersmän till paneldiskussioner. Ändå säger man att jämställdhet är viktigt. Mycket snack i liten verkstad, säger jag.

Cecilia Österman tycker att sjöfarten, ja egentligen alla borde fundera lite mer kring begreppet hållbarhet. Vad menar vi egentligen när vi pratar om hållbarhet?

– Begreppet blir ofta synonymt med ekologisk eller miljömässig hållbarhet, eller ännu snävare klimatmässig. En hållbar sjöfart blir då självklart en klimatsmart sjöfart. Vi måste bli bättre på att zooma ut, på att fundera över hur saker också påverkar den sociala dimensionen, säger hon och fortsätter:
– Jag skulle vilja se mera forskning som tittar på den komplexa organisatoriska strukturen inom sjöfarten. Den är ju så spridd. Dels är man på olika ställen geografiskt, dels är det många organisationer som påverkar. Det är litegrann som Kalle Anka frågar Långben på Julafton: Vem är det som kör egentligen? När man inte vet vem som fattar besluten är det svårt att arbeta med någon fråga strategiskt. De är inte de som äger fartygen som är arbetsgivare. Då finns inga incitament att göra arbetsmiljöförbättringar.

Det finns alltså mycket att göra kring ”Social hållbarhet i praktiken” – som också förstudien heter. Vad blir nästa steg för forskarna efter den?

– Vi hoppas kunna gå vidare med sjöbefälsutbildningarna på Linnéuniversitetet och Chalmers. Hur kan vi bli bättre på att fånga upp, inkludera och tydliggöra social hållbarhet under utbildningen? Det är något vi kan göra rent konkret, men sen är det förstås också viktigt att gå vidare med frågan kring hur vi ska bli bättre på att gå från ord till handling. Jag tycker till exempel det skulle vara intressant att titta på affärsvärdet av dessa frågor. Är det bara småtrevligt, eller finns det också något annat att vinna på social hållbarhet?

Läs rapporten SHIP - Social hållbarhet i praktiken


Dela på