Sverige är beroende av sjöfart
Sverige är i transportsammanhang att betrakta som en ö. Sjöfarten är nödvändig för såväl Sveriges utrikeshandel som för inrikes transporter.

Ändå tar inte sjöfarten någon större plats i vårt kollektiva och mediala medvetande – den bara fungerar, tas för given. Många andra länder har däremot insett att sjöfarten är viktig både för ekonomin och för nationens säkerhet och har därför satsat på att skapa goda förutsättningar för sjöfartens utveckling och förbättrat villkoren för fartyg som bär deras flagg.

Sverige har inte följt efter eller lagt sig på en nivå som är konkurrenskraftig. Resultatet är att vi idag har färre än 100 svenskflaggade fartyg i vår handelsflotta, vilket är alldeles för få för att trygga landets försörjning och säkerhet vid en kris eller i krig. Det är dessutom illa med tanke på att en stark rederinäring bidrar med skatteintäkter, arbetstillfällen och goda logistiklösningar.

Men vi kan också vända på resonemanget. Sjöfarten transporterar drygt 160 miljoner ton gods och 60 miljoner passagerare till, från och i Sverige varje år. Den svenska sjöfartssektorn omsätter 115 miljarder kronor årligen och sysselsätter direkt cirka 32 000 personer (och indirekt fler än 100 000 personer) inom rederier, marintekniska företag, hamnar, myndigheter, akademi och övrig näring. Här finns en enorm kraft, en fantastisk möjlighet till ökade exportintäkter, nya affärsmöjligheter och arbetstillfällen, inte minst nu när sjöfarten måste bli fossilfri och hållbar.

Sjöfarten står inför en nödvändig omställning

Från och med 2024 är sjöfarten införlivad i EU:s handel med utsläppsrätter och från och med 2025 gäller regelverket FuelEU Maritime med målet att fasa ut konventionella fossila bränslen.

IMO (International Maritime Organization) har också skärpt sina krav. Sedan 2023 gäller att sjöfarten ska nå netto-noll-utsläpp av växthusgaser ”runt” 2050 med mellanliggande mål om att reducera utsläppen med minst 20 procent till 2030 och 70 procent till 2040, jämfört med 2008. IMO röstade i april 2025 ja till ett förslag om en kombinerad bränsle- och ekonomisk mekanism som nu går vidare i processen för antagande hösten 2025, med planerat ikraftträdande 2027/2028. Mekanismen ställer krav på att växthusgasintensiteten i fartygsbränsle ska minska successivt från 2028, alternativt att utsläpp kompenseras ekonomiskt. Enligt IMO:s Energy Efficiency Design Index (EEDI) måste dessutom alla nybyggda fartyg från och med 2025 vara 30 procent mer energieffektiva än de var 2014.

Sverige kan bidra – och tjäna på det – men insatser behövs

I september 2024 presenterade Europeiska centralbankens tidigare chef Mario Draghi sin konkurrenskraftsrapport för EU-kommissionen. Budskapet var tydligt –EU har halkat efter framför allt USA och Kina och enorma investeringar krävs för att komma i kapp. Framför allt behöver det satsas mer på innovation och på omställningen till fossilfrihet där EU:s klimatmål kan användas för att stärka unionens konkurrenskraft. Sjöfarten ses som en viktig pusselbit i detta, men är tillsammans med flyget den sektor som går långsammast att ställa om. Därför krävs investeringar inom sjöfartssektorn i EU om cirka 40 miljarder euro varje år från 2031 till 2050 i gröna bränslen och nya teknologier.

Här har Sverige sin chans. Vi är ett av de länder som ligger i framkanten av utvecklingen. Det har vi gjort länge, bland annat beroende på att vi har haft framstående varvsindustri och rederier som gav en grogrund för utveckling av teknik och metoder och för leverantörer av utrustning och liknande. Men det räcker inte att vila på gamla meriter. Nya regler och styrmedel gör också att konkurrensen inom EU hårdnar. Så svensk sjöfartssektor måste få rätt förutsättningar för att ha en chans att vara med och leda utvecklingen och göra bra affärer av det.

Det kräver större satsningar på sjöfartsinnovation. Att det ger utdelning vet vi. Ta till exempel projektet Oceanbird som utvecklar världens första vinddrivna bilfraktsfartyg, eller projektet Gotland Horizon som utvecklar världens första vätgasdrivna storskaliga passagerarfartyg. De har gjort avtryck, satt Sverige på kartan. Utan betydande investeringar och ett väl fungerade samarbete mellan näringsliv, myndigheter och akademi hade det inte varit möjligt. Det behövs fler sådana satsningar. De kommer, om vi prioriterar rätt, betala oss mångdubbelt tillbaka.

Öka finansieringen av sjöfarts-FoI
Den statliga finansieringen till sjöfartsforskning och -innovation måste öka, som komplement till Trafikverkets befintliga sjöfartsprogram. Finansieringen behöver baseras på de behov sektorn själv identifierar.
Den för sjöfarten öronmärkta statliga FoI-finansieringen – för samtliga ovanstående punkter – väsentligen ökas, från dagens 100 miljoner kronor årligen till minst det dubbla inom en treårsperiod och därefter flerdubblas över tid.

Säkerställ kunskapen om sjöfart i offentlig förvaltning
Kunskapen om sjöfart behöver säkerställas inom samtliga berörda departement och myndigheter, på alla relevanta nivåer, även utanför de verksamheter som har ett direkt sjöfartsansvar.

Resurser och kompetens måste säkras för att hantera grundläggande uppgifter kring tillstånd och tillsyn av svenska fartyg. Det gäller även ny svensk teknikutveckling som inte passar in i dagens regelverk men som är avgörande för att sjöfarten ska klara nya krav på miljö, klimat, effektivitet, digitalisering och i förlängningen en allt högre grad av automatisering.

Vi föreslår också att regeringen, med hänsyn till omvärldsläget, i det pågående framtagandet av en maritim strategi låter strategin bygga vidare på det arbete som pågår på EU-nivå för att stärka konkurrenskraften inom den maritima sektorn. En sådan strategi skulle inte bara skapa bättre förutsättningar för svensk handel och säkerhet, utan även öka kunskapen inom politik och offentlig sektor om sjöfartens viktiga roll för handel, försörjningsberedskap och som drivkraft för det maritima klustret.

Säkerställ relevant utbildning
Det behöver skapas en hållbar långsiktig finansiering av sjöfartsrelaterad kompetensutveckling i Sverige – för blivande sjöfarare, verksamhet ombord, i land och inom forskning och utveckling.

Svensk sjöfartskompetens bör ses som synnerligen samhällsviktig – dels för sektorn och marinen, dels för övrigt näringsliv och landets försörjningsberedskap. Det finns flera viktiga delar i detta:

• Det måste bli konkurrensmässigt intressant att driva sjöfart under svensk flagg, för att visa att det är ett framtidsyrke och upprätthålla och stärka svensk sjöfartskompetens.
• Sektorn behöver få större genomslag för prioriteringar i utbildningssystemet. Detta måste formaliseras av politiken.
• Utbildningarna måste vara relevanta för sektorns kort- och långsiktiga behov.
• Antalet utbildningsplatser inom olika delar av utbildningssystemet bör spegla sektorns behov.
• Det måste finnas förutsättningar för rörlighet – och medföljande kompetensöverföring – mellan sjö och land, och mellan civil och militär sjöfart, utan krav på förnyad certifiering. Olika behörigheter behöver kunna samordnas enligt internationellt regelverk för att nyttja alla tillgängliga personalresurser i Sverige.

Sjöfartsutbildningarna tillhandahåller också personal för forskning och innovation, vilket medför att forskningsresultat snabbare förs ut och implementeras. En långsiktig finansiering är en förutsättning för att säkerställa utveckling och tillgängliggörande av infrastruktur för forskning och innovation. För att behålla svensk konkurrenskraft behöver sjöbefälsutbildningarna verka i nära samarbete med sjöfartsrelaterad forskning, och på så sätt säkerställa att våra blivande sjöbefäl har relevanta kunskaper att hantera ny teknik och yrkets förändringar.

Satsa på omställning till fossilfri sjöfart
Vi föreslår att den ambition som uttrycks i bland annat Den svenska maritima strategin och Strategisk plan för omställning av transportsektorn till fossilfrihet realiseras genom finansiellt stöd av befintliga och potentiella samarbetsplattformar.

Genomför åtgärderna i Färdplan för fossilfri konkurrenskraft
Det är viktigt att EU:s och IMO:s mål för sjöfartens omställning till fossilfrihet – det vill säga minskade utsläpp av växthusgaser – kan realiseras. För att samtidigt dra industriella och konkurrensmässiga fördelar föreslår vi att regeringen:

• Ger offentligt finansierade sjöfartsaktörer, det vill säga statliga rederier med Färjerederiets, Sjöfartsverkets och Kustbevakningens fartyg och den upphandlade trafiken, förutsättningar att vara föregångare inom omställningen till fossilfrihet. Detta banar väg för andra aktörer.
• Öronmärker intäkterna från de avgifter som sjöfarten betalar in till EU:s system för handel med utsläppsrätter (EU ETS) för återinvestering i branschens omställning. Dessa medel bör specifikt användas för satsningar på hållbart fartygsbränsle, investeringar i nödvändig hamninfrastruktur samt omställningsstöd för fartyg i internationell trafik som är av betydelse för Sverige.

Mål 2030
• Staten har tredubblat sin satsning öronmärkt för långsiktig sjöfartsrelaterad forskning och innovation (jämfört med 100 miljoner kronor år 2025).
• År 2030 har svensk sjöfart sänkt sina utsläpp av växthusgaser till högst 50 procent av 2008 års nivå per transportarbete och det finns demonstrerade och implementerbara lösningar för helt fossilfria fartyg.
• Antalet anställda är minst 25 procent högre än 2019.
• Områdets samlade omsättning är minst 50 procent högre än 2019.
• År 2030 har Sverige arrangerat en global konferens, kopplad till avslutningen av UN Ocean Decade, baserad på att vi genom tio års intensivt arbete inom svensk sjöfartsforskning och -innovation intagit en ledande roll när det gäller sjöfartens minskade avtryck på havsmiljön.
• Det finns nationella satsningar på sjöfarts-FoI eller inom områden som gynnar sjöfarten som är i paritet med satsningarna i jämförbara länder som har ambitionen att driva sjöfartens utveckling.
• Antalet svenskflaggade fartyg har fördubblats jämfört med 2019 och uppgår nu till 200.
• Sjöfartsnäringen ses som en integrerad del av det import- och exportberoende svenska näringslivet. Det finns en dialog som skapar fortsatta förutsättningar för konkurrenskraftiga och hållbara internationella transporter.
• Sjöfartssektorn har ökat andelen kvinnor anställda inom varje område, ombord och i landorganisationer jämfört med 2019.
• Sjöfartssektorn uppfattas som en mer attraktiv arbetsplats och har lättare att rekrytera medarbetare och kompetens än 2019.
• Svensk sjöfartsverksamhet och -näring är tillräckligt stark och omfattande för att möta de nivåer av oberoende, robusthet och resiliens som Sveriges nationella säkerhetsstrategi kräver.

Mål 2045
• Staten satsar 750 miljoner kronor öronmärkt för långsiktig sjöfartsrelaterad forskning och innovation (jämfört med 100 miljoner kronor år 2025).
• Nettoutsläppen av växthusgaser från svensk sjöfart ligger på en så låg nivå att svensk sjöfart klarar att uppfylla IMO:s mål om nollutsläpp 2050. Övriga skadliga utsläpp till luft och vatten från svensk sjöfart är lika med noll.
• Antalet anställda är minst 50 procent högre än 2019.
• Områdets samlade omsättning är minst 100 procent högre än 2019.
• Sverige har klättrat i rankning bland sjöfartsnationerna i världen.
• Det finns svenska innovationer i minst 50 procent av världens totala antal handelsfartyg.
• Antalet svenskflaggade fartyg har fyrfaldigats sedan 2019 och uppgår nu till 400.