Efterfrågan på förnybara bränslen till sjöfarten kommer att öka kraftigt. Men det betyder inte att produktionen hamnar i Sverige eller ens i Europa. Om vi inte agerar nu är risken att vårt fossilberoende ersätts av ett importberoende. Detta lyfts i en ny förstudie som gjorts inom Trafikverkets branschprogram som Lighthouse driver.

EU:s klimatpolitik sätter press på sjöfarten. Genom FuelEU Maritime skärps successivt kraven på klimatprestandan hos energin som används ombord, samtidigt som EU ETS gör utsläppen dyrare. Behovet av biobränslen, e-bränslen och andra alternativ med låg klimatpåverkan kommer därför växa och skapa en ny bränslemarknad.

– När man tog de här klimatpolitiska besluten tror jag inte riktigt man tänkte på var gröna bränslen kommer att produceras. Det är viktigt att skilja på ökad efterfrågan i Europa och investeringar i europeisk produktion. Det ena leder inte automatiskt till det andra, säger Karl Jivén, forskare vid IVL Svenska Miljöinstitutet, och huvudförfattare till rapporten Styrmedel för att främja produktion av förnybara bränslen till sjöfarten.

Studien visar att den stora flaskhalsen inte främst är tekniken utan ekonomin. Problemet är alltså inte bara att få rederierna att efterfråga nya bränslen. Någon måste också våga göra de miljardinvesteringar som krävs för att producera dem.

– Det finns jättemånga annonserade projekt i Europa, men betydligt färre som når investeringsbeslut.

Så hur kommer man dit? Karl Jivén tror inte att någon enskild stödform löser problemet.

– Investeringsstöd kan hjälpa till att få den första investeringen på plats. Men osäkerheten om vem som köper bränslet om tio år finns fortfarande kvar.

– Det behövs en kombination av styrmedel som både skapar efterfrågan och minskar risken för producenterna. Det handlar om finansiering och långsiktig avsättning, men också om forskning, demonstration, samordning och stabila regelverk.

Men varför är det så viktigt att producera just i Sverige? Rapporten tar egentligen inte ställning i den frågan, förklarar Karl Jivén.

– Om det enda målet är att minska utsläppen så kostnadseffektivt som möjligt kan vi låta bränslena produceras där det är billigast. Men ser vi det inte bara som en klimatfråga, utan också värderar försörjningstrygghet, resiliens, minskade strategiska beroenden, kompetens och industriell utveckling, då finns det skäl att fundera över var den framtida produktionskapaciteten faktiskt hamnar.

Fartyg är ovanligt rörliga energikonsumenter. De kan bunkra stora mängder bränsle där det är billigast och använda det under lång tid. FuelEU Maritime tillåter också så kallad poolning mellan fartyg, vilket ytterligare minskar kopplingen mellan europeiska klimatkrav och var de nya bränslena bunkras och produceras.

– Vi tycker inte att man ska utgå från att allting måste produceras i Sverige. Men vi ska inte heller utgå från att billigast möjliga import alltid är den bästa långsiktiga lösningen. Sverige och Europa behöver bestämma vad vi vill uppnå utöver minskade utsläpp. För att kunna göra de vägvalen behöver politiker och andra beslutsfattare förstå möjligheterna, kostnaderna och riskerna. Vi bidrar med ett underlag för det, säger Karl Jivén.

Så hur bråttom är det om vi ska vara med i racet och inte hamna på efterkälken?

– Det är en bra fråga, men jag skulle säga att det är precis nu som vi behöver fundera över detta. Men vi måste vara smarta och undvika att bygga upp en industri som blir beroende av bidrag. Det gäller att bygga upp en industri- och produktionskapacitet som är konkurrenskraftig över tid, säger Karl Jivén.

Rapporten Styrmedel för att främja produktion av förnybara bränslen till sjöfarten har författats av Karl Jivén, IVL Svenska Miljöinstitutet 
i samarbete med Jonas Flodén & Johan Woxenius, Göteborgs universitet