Inom forskningen används olika simuleringsmodeller för att visa hur sjöfarten ska nå sina klimatmål. Modellerna bygger dock på olika antaganden och mått, samtidigt som alla detaljer inte alltid redovisas. Detta gör det svårt att jämföra resultaten från olika simuleringar och studier. En ny vetenskaplig studie vill bringa ordning i kaoset.

Vilka bränslen kommer att dominera framtidens sjöfart? Hur snabbt förnyas flottan? Vad händer med utsläppen när priset på koldioxid stiger eller nya IMO-regler införs?

För att besvara sådana frågor använder forskare alltmer avancerade simuleringsmodeller. Men en ny studie publicerad i Journal of Marine Science and Engineering visar att modellernas resultat ofta är ojämförbara.

Forskarna bakom Towards Net-Zero Shipping: A Review of Simulation Models and a Harmonization Framework gick igenom 100 vetenskapliga artiklar och valde ut 14 studier som simulerar effekterna av olika klimatåtgärder inom sjöfarten. Genomgången visar på stora skillnader mellan modellerna, både i uppbyggnad, antaganden och beräkningsenheter. Dessutom är detaljerna inte alltid fullständigt redovisade. Det gör det svårt att veta vad som egentligen ligger bakom resultaten.

En modell kan exempelvis utgå från en viss utveckling av världshandeln, bränslepriser och energieffektivitet. En annan kan göra helt andra antaganden. Vissa modeller låter faktorer som fartygsbeställningar och bränsleval förändras inom själva modellen, medan andra behandlar motsvarande faktorer som givna förutsättningar.

I studien illustreras problemet genom att två tidigare studier ställs mot varandra. Deras beräknade utsläppsbanor skiljer sig dramatiskt. I den ena modellen, som beskriver ett scenario utan klimatåtgärder, stiger utsläppen och ligger klart över 2008 års nivå år 2050. I den andra studien gör klimatåtgärderna att utsläppen faller mot noll. Studierna bygger dock på olika antaganden om bland annat transportefterfrågan, energieffektivisering, bränslenas livscykelutsläpp, bränsletillgång och styrmedel. Det gör dem mer eller mindre omöjliga att jämföra med varandra.

För att komma till rätta med problemet lämnar studien ett förslag på ett gemensamt ramverk för simuleringsmodeller. Det föreslagna ramverket är inte ett fristående simuleringsverktyg och föreskriver inte heller någon särskild typ av modell. I stället strukturerar det variabler och standardiserar enheter inom fyra områden som ofta förekommer i de granskade studierna: transportefterfrågan, hamnar, fartyg och bränslen. Det innebär exempelvis att mängden transporter, fartygskapacitet, energieffektivitet, livslängd, bränsletyp, bränslekostnad och utsläpp över bränslets livscykel kan beskrivas på ett enhetligt sätt.

Poängen är alltså inte att alla forskare ska använda samma modeller eller göra samma antaganden. Tvärtom kan modeller behöva se olika ut beroende på vilken fråga de ska besvara. Men skillnaderna måste bli tydliga, skriver forskarna i rapporten.

Till rapporten