90 procent av alla internationella transporter går på sjön, men den största delen av världshandelns materiella flöden sker ändå på land. I en artikel publicerad i tidskriften Global Sustainability efterlyser hållbarhetsforskare en mer nyanserad diskussion om hur vi ska hantera sjöfartens påverkan på klimatet.

Det upprepas ofta i klimatdebatten: ”90 procent av alla varor transporteras till sjöss.” Åtminstone om man ska tro forskarna Christiaan De Beukelaer från universitetet i Melbourne och Philip Steinberg från universitetet i Durham. Men enligt deras forskning är verkligheten betydligt mer komplex. De ifrågasätter nu siffran som länge legat till grund för både miljökampanjer och politiska beslut.

– Även om fartyg faktiskt transporterar omkring 80–90 procent av den internationella handeln räknat i vikt, står de endast för lite mer än tio procent av den globala ekonomins 100 miljarder ton stora materiella fotavtryck varje år”, sa Christiaan De Beukelaer i samband med artikelpubliceringen i förra veckan.

Detta betyder att även om fartygen transporterar nästan allt i vikt, så är den resursintensiva delen av ekonomin (t.ex. gruvdrift, industri, byggmaterial, jordbruk) mycket större än själva transporten. Kort sagt: transporten är ”stor i vikt” men liten i miljöpåverkan jämfört med själva produktionen av varor. 

Enligt forskarna har den ofta upprepade siffran om att sjöfarten “står för 90 procent av all transport” lett till förenklade politiska argument. Vissa använder den för att motivera satsningar på grön teknologi inom sjöfarten, medan andra varnar för att en alltför hård reglering av sjöfarten skulle hota den globala försörjningen. Siffran används också i kampanjer som uppmuntrar till mer lokal produktion och konsumtion – något som man hävdar skulle leda till minskad klimatpåverkan, vilket inte stämmer.

“Lokal” produktion och konsumtion är, kanske lite oväntat, inte nödvändigtvis det bästa sättet att minska sjöfartens utsläpp. Det mesta vi konsumerar transporteras faktiskt inte internationellt.  De flesta resurser som används är lokala – eller åtminstone inhemska, skriver De Beukelaer och Steinberg.

De menar vidare att “Kvantifiering utan kontext”, dvs att använda siffror som slagträn utan kritisk reflektion kan skapa oförutsedda sidoeffekter. Det kan leda till fokus på fel sektor, att för stora växlar dras på ett område medan andra ignoreras, eller att en svag reglering av ett område legitimeras (sjöfartens) eftersom dess påverkan ändå är så liten trots storleken.

Men sjöfartens miljöpåverkan är förstås inte oviktig – långt därifrån. Den står för omkring tre procent av de globala växthusgasutsläppen och en betydande del av kväve- och svaveloxidutsläppen. Beukelaer och Steinbergs poäng är att hela värdekedjan – från råmaterial och produktion till konsumtion och avfall – måste tas med i miljöpolitiska analyser.

”Vi behöver fokusera på den totala miljöpåverkan från handeln, inte bara transporten. I det här sammanhanget kan det vara viktigare att ta hänsyn till mängden utsläpp och annan miljöpåverkan som är inbyggd i varor (dvs. från utvinning och tillverkning av råmaterial) än hur långt varan har transporterats. Att samla produktionen på effektiva platser kan minska miljöbelastningen mer än att producera saker närmare där ska konsumeras, även om det skulle leda till en mindre minskning av mängden varor som transporteras sjövägen.”