Sjöfarten står för sina samhällskostnader
Den svenska transportsektorns samhällsekonomiska kostnader granskas årligen av Trafikanalys. I årets rapport konstateras att sjöfarten nu i stort sett bär sina egna samhällsekonomiska kostnader.
Internaliseringsgrad, alltså i vilken utsträckning ett trafikslag bär sina egna samhällsekonomiska kostnader, har blivit ett centralt mått i transportpolitiken. Enligt Trafikanalys uppgår den nu till omkring 90 procent för sjöfarten, vilket motsvarar cirka 0,01 kronor per tonkilometer. Det innebär att näringen i stort sett betalar för sina klimatutsläpp, olycksrisker och övriga effekter.
Sedan 2016 utgör klimatpåverkan den dominerande externa kostnaden för sjöfarten. När dessa kostnader skrivits upp har internaliseringsgraden sjunkit. Sjöfartens inkludering i EU:s utsläppshandel, EU ETS, har dock vänt den trenden och är den avgörande förändringen till sjöfartens ökade internaliseringsgrad. Från 2024 betraktar Trafikanalys en del av utsläppen som internaliserade via systemet, medan man från 2026 ser att hela koldioxidkostnaden omfattas. Det innebär i praktiken att de större fartyg som nu omfattas av EU ETS i allt högre grad betalar för sina klimatutsläpp.
Samtidigt står mindre fartyg och vissa segment fortfarande utanför utsläppshandeln, vilket gör deras klimatkostnader svårare att internalisera. Dessutom saknas tillräcklig kunskap om flera andra externa effekter, såsom utsläpp till vatten, påverkan på marina ekosystem och erosion.
Trafikanalys pekar också på behovet av mer detaljerade studier, bland annat kring marginalkostnader för lotsning och olyckor inom sjöfarten. Utan bättre data riskerar jämförelser mellan trafikslag att bli missvisande.
I ett bredare perspektiv framstår sjöfarten som ett relativt effektivt transportslag ur samhällsekonomisk synvinkel. Till skillnad från vägtrafiken, där särskilt tung trafik i tätorter har stora icke-internaliserade kostnader, närmar sig sjöfarten en situation där den i stort sett bär sina egna kostnader.
Frågan framåt blir inte bara hur internaliseringsgraden kan förbättras ytterligare, utan också i vilka sammanhang sjöfarten är det mest effektiva alternativet. Med ökande krav på hållbarhet och effektiv resursanvändning lär den frågan bli allt mer central i framtidens transportpolitik.
-
Sjöfarten står för sina samhällskostnader -
MIRG-förmågan behöver utvecklas -
Aluminium kan utmana ammoniak och vätgas -
Rapporter varnar för riskerna med vätgasdrivna fartyg -
Ny studie väcker tvivel om LNG och metanol som övergångsbränslen -
Se Hållbar sjöfarts årskonferens 2026 i efterhand -
Större fokus på säkerhet i EU:s nya hamnstrategi -
Skarpare styrning och stärkt forskning behövs för att ställa om sjöfarten -
För Åsa Burman ska det både vara kul och viktigt på riktigt -
Nytt simuleringsverktyg löser samverkansutmaningar