I den nationella infrastrukturplanen för 2026–2037 satsar regeringen hundratals miljarder kronor på eftersatt underhåll och nyinvesteringar i väg och järnväg. Samtidigt halverar man nästan anslagen till forskning och innovation inom transportområdet. Det väcker oro inom sjöfarten, eftersom sektorn riskerar att tappa både konkurrenskraft och momentum i omställningen mot fossilfrihet.

– Det här är en historiskt stor satsning på infrastruktur, sa infrastrukturminister Andreas Carlson (KD), när regeringens nationella plan för infrastruktur 2026–2037 presenterades i slutet av april.

Totalt omfattar planen närmare 1 200 miljarder kronor, vilket är en ökning på 203 miljarder kronor jämfört med föregående plan. Nästan halva budgeten öronmärks för upprustning av befintliga vägar och järnvägar, vilket ska nollställa underhållskulden till Sveriges statliga vägnät till 2037. Medel skjuts även till nya isbrytare och till landets viktigaste flygplatser och hamnar. Det handlar bland annat om järnväg till Landvetter och fyrspår mellan Göteborg och Alingsås, vilket stärker Göteborgs hamn som Nordens största logistiknav.

Men rekordsatsningen kräver samtidigt besparingar på andra områden. Och forskningen är en av förlorarna. I Trafikverkets förslag till infrastrukturplan 2026 avsattes 7,6 miljarder kronor till forskning och innovation för att åtminstone ligga kvar på dagens nivå. I regeringens slutliga plan har det redan modesta förslaget halverats till 4 miljarder. Enligt Magnus Blinge, chef på Trafikverkets FoI-enhet, kommer effekterna att bli märkbara.

– Vi analyserar nu hur de avsatta medlen ska fördelas, mellan område och över tid och vår förhoppning är att vi inte ska behöva avsluta några projekt som satts i gång.
– Rent konkret har vi nu beslutat att ställa in höstens sedvanliga utlysning eftersom vi inte ser att vi har något nystartsutrymme 2026 eller 2027. Vi uppmanar sjöfartens forskningsutförare att söka finansiering för sina projekt på annat håll, såsom privata eller andra offentliga finansiärer inklusive EU där FoI-investeringarna ökar kraftigt, säger han.

Sjöfarten står inför stora omställningar, kopplade till klimatkrav, digitalisering och ökad geopolitisk osäkerhet. Det innebär att behovet av ny kunskap växer, samtidigt som resurserna för forskning och utveckling skärs ned kraftigt. Klyftan mellan ambitioner och finansiering blir därmed allt tydligare, en utveckling som i förlängningen riskerar att underminera den svenska sjöfartens konkurrenskraft.

– Det är mycket allvarligt att anslagen till sjöfartsforskning kapas. Vi befinner oss mitt i en historisk klimatomställning, samtidigt som en ny generation är på väg in i näringen. Dessutom är sjöfartens kapacitet helt avgörande i ett skärpt omvärldsläge, säger Martin Carlsson, Stena, och tillika styrelseordförande i Lighthouse.
Han fortsätter:
– Mycket inom sjöfarten utvecklas positivt just nu, men det finns en enorm potential för affärs- och samhällsnytta kvar att förverkliga. Vi kan inte släppa kraften i arbetet nu, bör snarare intensifiera forskning och innovationsarbetet.

Johan Woxenius, professor i transportekonomi och logistik vid Göteborgs universitet, tycker att det är dumsnålt att spara in på forskning och innovation. En halvering av anslagen kommer att innebära att mycket forskning behöver väljas bort.

 – Vi kan inte bedöma framtiden baserat på gammal kunskap. Jag ser det som att regeringen försöker reparera misstaget med uppskjutet underhåll genom att upprepa misstaget och skjuta kunskapsutvecklingen på framtiden, säger han.

Men det är inte bara neddragningen som är ett problem. Johan Woxenius ser lika allvarligt på att regeringen detaljstyr de återstående medlen. Att regeringen anger vilken forskning som ska prioriteras riskerar, enligt honom, att försämra både kvalitet och relevans. För att forskningen ska bli träffsäker krävs att forskarsamhället självt är med och formulerar frågorna. Det är just i problemformuleringen som den djupa förståelsen behövs, menar han.

– Som jag förstår det ska forskningen nu stödja Trafikverkets kärnverksamhet, det vill säga väg- och järnvägsinfrastruktur. Men Trafikverket har också ett ansvar för sektorns långsiktiga utveckling, säger han.

Johan Woxenius är också orolig för hur universitetsutbildningarna påverkas. Starka utbildningar bygger på det som inom akademin kallas kompletta akademiska miljöer – där grundläggande forskning, riktad till andra forskare, utgör basen och kompletteras av sektorsforskning där projektmedel söks i konkurrens. Det är i samspelet mellan dessa delar som kvaliteten uppstår, och som i slutänden formar universitetens viktigaste resultat: studenter som bär med sig kunskapen ut i samhället. Miljöerna är sköra – de tar decennier att bygga upp men kan raseras på ett fåtal år.

– Att genomföra alla de här infrastrukturprojekten kräver hög kompetens, och vi behöver utveckla och behålla den i Sverige. Ska vår utbildning vara bra och attraktiv behöver universiteten också bedriva sektorsforskning och ta med uppdaterad domänkunskap in i lärosalarna.