Intresset för det växer, men kollektivtrafik på vatten är förknippat med stora utmaningar – inte minst vad gäller teknik men också regelverk och systempraxis. En licentiatavhandling från KTH fokuserar på att utveckla ett standardiserat färjekoncept som gör processen enklare.

Upphandlingar, för inköp av färjor eller av vattenburen trafik. Lokal lagstiftning och policyer. Miljöfaktorer och, inte minst, vinter och is. Den kommun eller stad som vill satsa på kollektivtrafik på vatten har ofta många trösklar att ta sig över innan invånarna får njuta av hav och skärgård på väg till jobb eller skola. Harsha Cheemakurthy, vars licentiatavhandling Efficient commuter craft for urban waterborne public transportation examinerades på KTH I fredags, menar att dessa utmaningar kan hanteras och att effektiva färjor kan göras lättillgängliga med kort tillverkningstid till ett pris i paritet med övrig kollektivtrafik.

– Kollektivtrafik på vatten kan vara väldigt energieffektivt, även jämfört med elbussar och järnväg, sa han när han presenterade av sin avhandling.

Den fokuserar på att utveckla ett färjekoncept baserat på modulär design med övergripande standardiserade dimensioner och med möjlighet att anpassa inredningen efter operativa krav. Men vad är baksidan, vad förlorar man på ett standardiserat koncept? Det undrade Joakim Kalantari från VTI som granskat avhandlingen.

– Det är klart att ett modulerat fartyg aldrig kan bli lika effektivt som ett skräddarsytt men man kan komma nära. Det stora fördelen är att man sparar väldigt mycket tid och pengar i tillverkningsprocessen, sa Harsha Cheemakurthy.

– En annan fördel är hela färjans livscykel. Färjan kommer att vara i bruk längre än en skräddarsydd eftersom det blir lättare att ersätta de delar som behöver uppgraderas efterhand.

Men hur ska det här gå till rent praktiskt, undrade Joakim Kalantari. Vem ska sätta en global standard?
– Det kan inte jag svara på. Det måste politiken och klassificeringssällskap bestämma. Det vi kan se och visa är att det finns ett värde i detta.

Att driva kollektivtrafik på vatten vintertid är ingen självklarhet i städer som Stockholm. För tillförlitlig trafik, året runt, som är både säker och hållbar, ekonomiskt och miljömässigt, finns ett stort behov av utveckling av lätta och starka skrov som tål att operera i is. Det gäller att hitta en medelväg.

– Designar du en färja som klarar 70 centimeter tjock is så kommer skrovet att bli väldigt tungt, ja onödigt tungt och ineffektivt ur bränslesynpunkt under åtta eller nio månader om året. Men om du tillverkar ett skrov som klarar 16 cm tjock is, vilket är genomsnittet, så kanske färjan får stå still några få dagar om året. Det är en avvägning man får göra, sa Harsha Cheemakurthy.

Läs licentiatavhandlingen