Karin Andersson tror på sol och vind

Det behövs inga växter för att binda energi. Förnybar el kan ju göras direkt av sol och vind, säger professor Karin Andersson som nu gått i pension. Fast det är klart, en professor går aldrig riktigt i pension.

I början av maj hölls en avtackning för Karin Andersson på Chalmers med tillhörande seminarium. Det handlade förstås om framtidens marina bränslen. Som professor i miljövetenskap har Karin Andersson ägnat en hel del av den senare delen av sin 35-åriga karriär på Chalmers åt den komplicerade frågan.  

Spring inte på en och samma boll, var rådet hon gav forskarvärlden när Lighthouse senast intervjuade henne för drygt tre år sedan. Vilket bränsle som skulle gälla i framtiden hade hon nämligen ingen aning om: ”Visste jag det vore jag rik”.

Men det har hänt mycket sen dess, för att inte tala om allt som hänt på de sex år som gått sedan hon och hennes forskargrupp publicerade boken Shipping and the environment.

– Det har blivit rejäl fart på forskning om alternativa bränslen. Det gäller inte bara sjöfarten, utan utvecklingen har varit enorm kring energibärare i alla sektorer. Saker som man tyckte var rena science fiction eller nästan dumma idéer ser man idag som fullt realistiska. Vätgas och ammoniak är de tydligaste exemplen.

Så även om hon nu formellt lämnat Chalmers är det klart att det inte går att gå i total pension nu när så mycket är i rullning. Den där boken behöver ju bland annat uppdateras och komma i en nyupplaga.

– Det är på gång. Vi hinner förmodligen inte i år, men förhoppningsvis nästa.

Vätgas är energieffektivitetsmässigt, fantastiskt bra, menar Karin Andersson. Men utvecklingen är fortfarande i sin linda och både teknik och infrastruktur måste lösas innan någon större del av världens flotta kör på vätgas.

– Det finns flera stora utmaningar. Grön vätgas ska framställas från förnybart, vilket mest handlar om sol eller vind. Och elektrolys kräver mycket sol men också mycket vatten. Sedan ska du också ha ett bra sätt att distribuera vätgas till det ställe där den ska användas. Jag tror att allt det här måste hända på någorlunda samma ställe. Man kan inte hålla på och transportera runt saker.

Så vilken teknik ska redare satsa på idag när nya fartyg ska beställas som ska hålla i 40 år? Frågan får Karin Andersson att upprepa exakt samma fras som för tre år sedan: ”Visste jag det vore jag rik”.

– Förbränningsmotorerna kommer att vara med ett bra tag till och det finns teknik för att fånga koldioxid före eller efter förbränning. Jag vet inte om ammoniak är en bra lösning och vätgas ligger långt fram i tiden. Det är ingen enkel fråga, men ska man vara riktigt säker så tror jag att man ska välja en förbränningsmotor med möjlighet att använda olika sorters icke fossila bränslen.  

Så ett bra alternativ är med andra ord att satsa på LNG med möjlighet att köra på biogas?

– Ja, om man tror att det kommer att finnas biogas i tillräckliga mängder. Konkurrensen om biogas är ganska stor, vilket kan göra det knepigt. Det är möjligt att det är lite enklare med metanol. Kommer produktionen av grön metanol igång kan det vara minst lika bra. Dagens resurser av biomaterial för bränsle är inte tillräckliga för att förse hela världssjöfarten. Långtifrån, säger Karin Andersson och fortsätter:

– Jag tror mycket på sol och vind och förnybar el som grund för produktionen. Det är inte nödvändigt att gå via växter för binda energi. Man kan binda den direkt och därifrån gå till vätgas eller flytande bränslen om det är vad man behöver. Men för en del av sjöfarten kan biogas bli en bra lösning.

Sjöfarten är väldigt stor, brukar Karin Andersson säga. Allt handlar inte om global frakt och olika segment kommer att kräva olika typer av alternativa bränslen. Hon nämner Färjerederiet som exempel. Sveriges största rederi, åtminstone om man ser till antalet fartyg, och som satsar på eldrift. Samtidigt utvecklas bilfraktare som ska använda sig av det mest självklara – vinden. Det är som sagt en enorm fart på forskningen och utvecklingen kring alternativa bränslen.  Vad väcker det för förhoppningar hos Karin Andersson? Kommer sjöfarten att klara uppsatta klimatmål?

– Jag har större förhoppningar idag än 2016. Anledningen är att sjöfarten har till slut börjat inse att detta är en fråga som måste tas på allvar. Det tog till exempel väldigt lång tid innan IMO gjorde det, men nu har till EU tagit initiativ och tryckt på. Stora rederier som Maersk gör det också. Det är en global och långsam process, men det känns bättre nu.

(Bilden på Karin Andersson är från avtackningen den 5 maj och tagen av Maria Grahn, forskare vid Institutionen för mekanik och maritima vetenskaper på Chalmers.)