Tekniken finns. Men efterfrågan saknas, investeringarna uteblir och regelverken släpar efter. Lägg till geopolitisk oro, skaka om ordentligt, och du har en cocktail som gör att sjöfarten riskerar att missa sina klimatmål med bred marginal. Enligt en ny rapport från University College of London är sjöfarten längre ifrån IMO:s 2030-mål än någonsin.

Enligt IMO:s klimatstrategi ska minst 5 procent av energianvändningen i internationell sjöfart år 2030 komma från bränslen eller energikällor med noll eller nära noll växthusgasutsläpp. Detta är ett av delmålen på vägen mot IMO:s långsiktiga mål om nettonollutsläpp från internationell sjöfart omkring år 2050.

För att nå dit krävs att ungefär 600 stora containerfartyg drivs med sådana bränslen redan inom fyra år. Men i årets Climate Action in Shipping 2026, som görs UCL Energy Institute och publiceras av Getting to Zero Coalition, konstateras att utvecklingen inte är i närheten av den takt som behövs för det.

”Beställningarna av fartyg som kan köras med nollutsläpp har minskat. Efterfrågesignalerna från lastägare har försvagats och kapitalflödena har planat ut. Mycket av detta kan spåras till en enda orsak: osäkerhet. Möjligheten att skapa tydliga och långsiktiga regler måste tas till vara”, skriver Dan Ioschpe, Brasiliens klimatsändebud för COP30, i rapportens förord.

Samtidigt görs framsteg på tekniksidan. Under det senaste året har de första större ammoniakdrivna fartygen genomfört sjötester. Den första bunkringen av ammoniak mellan fartyg har genomförts och antalet hamnar som erbjuder metanolbunkring har ökat från 19 till 29. Dessutom har leveranserna av metanolfartyg skjutit fart och den metanolkompatibla flottan har mer än tredubblats.

Men utvecklingen stannar där.

Enligt rapporten kom det tydligaste bakslaget hösten 2025 när IMO misslyckades med att anta Net-Zero Framework, det globala regelverk som skulle ge branschen långsiktiga spelregler för omställningen. Konsekvenserna märks nu genom hela värdekedjan. Företag har skjutit upp investeringar, beställningar av utsläppsfria fartyg har minskat och kapitalflödena har bromsat in. Det mest slående är kanske att antalet beställningar av metanolfartyg nästan har upphört, från 40 till 2. Totalt har andelen fartyg som kan använda skalbara utsläppsfria bränslen fallit från 9,5 till 5,7 procent.

Även varuägarna tvekar. Företagens vilja att betala extra för klimatvänliga sjötransporter har sjunkit kraftigt. Enligt rapporten har andelen som tror sig vara beredda att betala mer inom fem år har fallit från 65 till 45 procent.

Trots det är tonen i rapporten inte uppgiven.

Författarna menar att omställningen fortfarande kan komma i kapp och nå kommande mål. Tekniken finns som sagt i allt större utsträckning på plats. Produktionskapaciteten för e-metanol och e-ammoniak växer. Det som saknas är tydliga politiska signaler som minskar osäkerheten och får rederier, investerare och lastägare att våga satsa fullt ut.

Till rapporten