Fick inte lämna blod för att han var sjöman
Sjömän och prostitution. En kultur som är borta? Nej, det är fortfarande det klientelet vi har att jobba med, sa Erik Froste, chef för Färjerederiet, när #metoo diskuterades på Transportstyrelsens sjöfartsseminarium.
Hon sa nej. Han fick inte lämna blod. Varför? ”Alla vet ju hur sjöman är”, svarade sjuksköterskan.
– Jag var 20 år och blev inte ens kränkt, nej, det ordet användes väl inte då, berättar Erik Froste, när han talar på Transportstyrelsens sjöfartsseminarium där en eftermiddag vigts åt att diskutera sexuella trakasserier och kränkande särbehandling.
Som tidigare sjöman och sjökapten har han sett kulturen på nära håll.
– I Nagoya i Japan finns det bara ett ställe de släpper in utländska sjöman på. Mama-san. Alla gick inte dit, men på söndagsmorgnarna satt man och käkade frukost med tre, fyra som varit där. Som 20-åring vågade man inte säga ifrån.
Det är förstås långtifrån alla män som bär på en taskig kvinnosyn, men den som tror att sjöfarten inte har problem med sexuella trakasserier har stoppat huvudet djupt ner i sanden.
– Det förekommer på alla arbetsplatser. En kapten som säger ”nej, det finns inte här, det här är ett happy ship”, han har bara inte fått reda på det, kommenterade Linda Svensson, sjöbefäl och en av initiativtagarna till #lättaankar (sjöfartsbranschens egna upprop efter #metoo) från publiken.
Kvinnor hittar på. Jag hör det jämt, ja, jag tycker mig nästan ha hört det här idag, fortsatte Erik Froste.
– Så hur sjutton ska vi kunna ändra på det här om vi inte själva tror att det förekommer?
På Färjerederiet, vars dryga 70 vägfärjor finns över hela landet, bestämde man sig för att sätta ner foten efter ett fall som inträffade 2015. Våren 2017, ett halvår innan #metoo, var Bemötandeprojektet igång.
– Alla i organisationen har fått gå igenom och prata om värderingar. På vissa ställen var det klockrent från början, på andra tyckte man först att det var trams. Men det har gått bra. Det har tagit tid, energi och pengar, men det har helt klart varit lönsamt. Sjukskrivningar och anmälningar har minskat.
Att det är lönsamt att satsa på en social hållbarhet förklarade också Carolina Kihlström från Svensk Sjöfart under sin presentation om hur man inom sjöfartsbranschen arbetar gemensamt i projektet Vågrätt med likabehandling och kränkande särbehandling.
– Man tjänar pengar på det. Man får ett högre engagemang, färre som slutar och minskad frånvaro. Det ökar säkerheten, ger verksamhetsutveckling som leder till innovationer.
Det är förstås också bra för varumärket. Och kompetensförsörjningen.
– Dagens unga vill jobba på en hållbar arbetsplats, sa Carolina Kihlström.
Men en supertanker som gått på en kurs i många år tar förstås tid att ställa om så att kursen blir gynnsam för alla, sa Anna Bergstrand, HR-chef på Skärgårdsbolaget. Det är mycket som behöver göras. Och sluta göras. Inte bara chefer, utan alla behöver ta sitt ansvar. Vi måste sluta skylla på andra, stoppa huvudet i sanden.
Sedan #metoo exploderade har dock mycket hänt inom sjöfarten. Det är faktiskt inte längre okej att utrycka sig hur som helst eller att hålla de som gör det om ryggen.
– Strutsarna får det jobbigt om de fortsätter strutsa, sa Anna Bergstrand.
Sen bad hon publiken tänka på smartphonens utveckling.
– Det kanske går mycket fortare än vi tror. Förhoppningsvis är #metoo det slutgiltiga uppvaknandet som vi tar avstamp ifrån. Om tio år hoppas jag att vi tänker: ”hur kunde vi ha det som det var så länge?”
