Människan har seglat i tusentals år. Den erfarenheten och kunskapen räcker dock inte när framtidens oceangående bilfraktare utvecklas. Det är dags att lämna över rodret till datorerna. Ulysse Dohmé är en av forskarna som ska få det att funka.

– Jag känner mig som bäst när jag är till sjöss. Dessutom gillar jag fysik, speciellt flödesmekanik. Jag kan sitta länge under en bro och fascineras av strömmarna i vattnet, säger Ulysse Dohmé.

Så har det varit ända sedan han var liten. Han minns somrarna när familjen lämnade Paris för hans farfars sommarställe vid Atlantkusten.

– Där fanns en fiskehamn och några varv. 1998, när jag var sex år, byggdes ett supplyfartyg på varvet och jag gick ofta dit för att se det växa fram. Jag har fortfarande kvar artiklar från den lokala tidningen som handlar om fartyget som råkade döpas till Ulysse. Sedan dess har jag velat bygga fartyg.

Han hade visserligen många strängar på sin lyra. Enligt en skoluppgift med rubriken ”När jag blir stor” ville han bland annat bland bli sångare, bagare, trollkarl, grottmänniska, kycklinguppfödare, vetenskapsman, sjöman (Han drömde till och med om att segla jorden runt under vatten på 80 dagar) och skeppsbyggare. Ett kvart sekel senare finns anteckningarna som han skrev som 8-åring fotokopierade i förordet till doktorsavhandlingen i marin teknik som han disputerade med vid Kungliga Tekniska Högskolan i oktober.

– Det finns inte så stora möjligheter att utbilda sig till naval architect i Frankrike, men jag tycker om att resa och se nya kulturer. Jag kom till Sverige 2016 utan att veta så mycket om landet förutom att det är kallt, vilket passar mig bra. Jag är alltid varm.

Det skulle bli ett år som utbytesstudent på KTH, men Ulysse blev kvar.

– Jag började jobba i professor Jakob Kuttenkeulers projekt om den självseglande båten Maribot Vane bara för att jag hade tid och för det lät kul. Jag trivdes att jobba med Jakob och det ledde till att jag skrev mitt examensarbete om Maribot Vane. Jag blev forskningsingenjör, men ville bli doktorand, men för det behövdes ett större projekt.

Projektet wPPC (wind-Powered Car-Carrier) som Trafikverket finansierade med 27 miljoner kronor öppnade möjligheten. Sedan 2019 har Ulysse varit involverad i projektet där Wallenius Marine tillsammans med KTH och RISE (tidigare SSPA) utvecklar konceptfartyget Oceanbird – ett vinddrivet bilfraktarfartyg med plats för 7 000 bilar som enligt plan ska sjösättas om tre år. Att få en sådan pjäs att segla är förstås en rejäl utmaning. Konceptet baseras på 40 meter höga vingsegel (sex stycken) som kan vikas ut och lutas nedåt, alternativt fällas ned, vid behov. Hur ska man få dem att fungera så effektivt som möjligt tillsammans?

Det är i mångt och mycket vad Ulysse Dhomés avhandling diskuterar. Det handlar till exempel om att använda vinden mellan 50 och 100 meter över havet långt ute till havs, något som tidigare sällan utnyttjats, och som forskningen dessutom vet relativt lite om. Man kommer även att få vara beredd att ”jaga” hårt väder, vilket betyder att ordet ”ruttoptimering” kommer att få en helt ny betydelse.

– Det blir något helt annat än att segla ett vanligt mindre segelfartyg. Det är så många olika krafter och variabler att ta hänsyn till, att det blir för komplext för människan. Därför behöver vi helt enkelt lära en dator att segla.

Han jämför med ett flygplan. Det går snabbt, har två vingar som alltid möter vinden från samma riktning. En relativt enkel teknik. Att få ett fartyg som rymmer sjutusen bilar att ta sig fram över haven med hjälp av sex vingar som möter vindflöden från olika håll är en helt annan historia.

– Det är något vi kan beräkna, men att få det att fungera i realiteten är en rejäl utmaning. Bara att mäta vindflöden är jättesvårt och det krävs fler tester innan vi är framme. Vi befinner nytt och okänt territorium går det inte att lösa allt med AI och maskininlärning. Många olika tvärvetenskapliga tester behövs. Men jag tror det kommer att gå ganska snabbt. Redan nästa år ska en vinge testas på ett fartyg. Det kommer förhoppningsvis ge oss svar som stämmer överens med våra beräkningar och efter det är det bara att bygga båten.

Efter disputationen i oktober har Ulysse fortsatt jobba i projektet, men nu som anställd postdoktor hos Wallenius Marine.

– Det är ett jättebra företag med många intressanta projekt. De drivs inte bara av vinstintressen utan redan innan det fanns några krav på sjöfarten att ställa om arbetade de för att bli utsläppsfria.

Framtiden då? Kommer han stanna i Sverige?

– Ja, både jag och min sambo, som är från Italien trivs väldigt bra i Sverige. Speciellt med arbetslivet. När vi hör hur våra kompisar har det på sina jobb i våra hemländer så längtar man inte hem precis. Här är man mån om sina anställda på ett helt annat sätt. Det enda jag saknar är den franska maten. När jag är hemma i Frankrike brukar jag proppa i mig ost och bröd och annat, så att jag står mig ett tag, säger Ulysse Dohmé och skrattar.  

Läs Ulysse Dohmés avhandling här