Att investera i tekniker som förhindrar utsläpp som påverkar den marina miljön eller orsakar luftföroreningar är förhållandevis billigt jämfört med de samhällskostnader som utsläppen orsakar. Det visar nya rön från forskningsprojektet Exit som finansierats av Trafikverket.

Från och med 2020 får svavelhalten i marina bränslen enligt EU:s så kallade svaveldirektiv endast vara 0,5 procent. Ännu strängare regler gäller för Östersjön, Nordsjön och Engelska kanalen där det endast får användas bränslen med en svavelhalt på högst 0,1 procent.

– Svaveldirektivet har varit mycket effektivt för att minska de faktiska svavelutsläppen och därigenom de samhällsekonomiska kostnaderna. I Medelhavet har exempelvis kostnaderna för utsläppen sjunkit från nästan fyra miljarder euro per år till omkring en halv miljard euro per år sedan 2020, säger Rasmus Parsmo vid IVL, en av forskarna i projektet EXIT – External Costs, Policy Instruments and Cost-Effective Measures for Sustainable Shipping.

Installeringen av skrubbrar – reningssystem som tvättar fartygens avgaser från svavelföroreningar – har varit en förhållandevis billig lösning ur ett företagsekonomiskt/redarperspektiv, jämfört med att använda lågsvavliga bränslen. Men samtidigt har skrubbrarna medfört betydande samhällsekonomiska skador, eftersom det förorenade tvättvattnet som innehåller tungmetaller och andra skadliga ämnen ofta släpps ut direkt i havet.

– Att minska den här typen av utsläpp, de så kallade marina ecotox-utsläppen, kan potentiellt vara ännu mer kostnadseffektivt än att minska luftföroreningar. Enligt preliminära beräkningar uppgår kostnaderna för dessa utsläpp i Östersjön till omkring 16 miljarder euro per år. Det finns exempelvis giftfria alternativ till traditionella båtbottenfärger som skulle kunna spara samhället stora summor. För rederierna kan det till och med vara billigare att använda biocidfria, silikonbaserade färger än de traditionella kopparbaserade varianterna.

I det treåriga forskningsprojektet har forskarna kartlagt sjöfartens påverkan på samhället genom ett ramverk för beräkning av externa kostnader för olika utsläpp samt deras påverkan på människors hälsa, klimat och marin miljö. Man har även analyserat styrmedel för en mer hållbar sjöfart, med fokus på vad som är kostnadseffektivt ur rederiernas perspektiv. Dessutom har man tittat på hur policyanalys och externa kostnader kan kombineras i scenarier som analyserar sjöfartens framtida påverkan på miljö, hälsa och klimat.

När det gäller utsläpp av kväveoxider (NOx), som både påverkar människors hälsa och bidrar till övergödning och försurning av skog, behövs bättre styrmedel. Även om de samhällskostnaderna för dessa utsläpp har minskat något på senare år står sjöfarten för en stor del av transportsektorns NOx-utsläpp.

– Om sjöfarten ska nå uppsatta klimatmål behövs också bättre styrmedel för att minska växthusgasutsläppen. Det nuvarande priset på utsläppsrätter i EU ETS är alldeles för lågt för att minska utsläppen. Det är alltså billigare att köra på traditionella bränslen och köpa sig fri än att gå över till fossilfria bränslen. Fuel EU Maritime, som trädde i kraft i år, är mer verksamt eftersom det ställer direkta krav på sjöfarten. Alla fartyg över 5 000 bruttoton som anlöper europeiska hamnar måste successivt minska växthusgasintensiteten i den energi som används ombord, säger Rasmus Parsmo.

Rapporten EXIT – external costs, policy instruments and cost-effective measures for sustainable shipping har författats av Rasmus Parsmo (IVL), Erik Ytreberg (Chalmers), Selma Brynolf (Chalmers) och Erik Fridell (IVL).