”Det ska vara viktigt på riktigt”, ”Det är det man gör som blir gjort” och ”det ska vara roligt att jobba, annars är det inget kul”. Åsa Burmans motton kan verka självklara, men den som tänker efter förstår att de ofta tål att upprepas. Under hennes elva år som verksamhetschef utvecklades Lighthouse till DEN svenska samverkansplattformen för sjöfartsforskning och innovation.

I dag ses Lighthouse med självklarhet som Sveriges samverkansplattform för sjöfartsforskning och innovation. Så var det knappast för drygt elva år sedan när Åsa Burman, som nu lämnat posten som verksamhetschef, började på Lighthouse den 1 oktober 2014.

– Det saknades både strukturer och samspel och jag förstod att forskare ofta konkurrerar om forskningsmedel. Lighthouse hade dock som mål att främja samarbete, och när vi väl kom igång skapade vi en kultur där forskare och forskningsorganisationer i stället kunde komplettera varandra.

Men hur skulle Lighthouse, som dittills varit ett regionalt Göteborgsbaserat kompetenscentrum, bli en samlande kraft på nationell nivå? Åsa Burman hade tre månader på sig att få med sig aktörer i andra delar av landet, till exempel KTH och Linnéuniversitet, innan samverkansplattformen skulle sjösättas 1 januari 2015.

– Det fanns många idéer och tankar i branschen, men man var inte överens om vilken roll Lighthouse skulle ha och hur verksamheten skulle drivas. Under hösten 2014 ägnade jag mycket tid åt att försöka förstå vad alla parter, både de befintliga medlemmarna och de vi ville få med, faktiskt kunde enas om. Det stod snabbt klart att viljan att samarbeta fanns. Man trodde att Lighthouse kunde lyfta sjöfartssektorns behov av forskning och innovation, och att det behövdes mer resurser för att möjliggöra detta. Vi fick ta det därifrån, säger Åsa Burman.

Ju mer man lärde känna varandra desto lättare flöt arbetet i Lighthouse programkommitté – det organ som styr inriktningen på den forskning och innovation som Lighthouse driver. Från att ha varit präglat av misstänksamhet och positionsbevakning blev kommittéarbetet roligt. Det ska, som Åsa brukar säga, ”vara roligt att jobba, annars är det inget kul”.

– Det blev mycket bättre än jag trodde. Jag har arbetat som chef i många år innan och har sällan varit med om ett liknande engagemang. Programkommittén består av omkring 20 personer som är utspridda över landet. Majoriteten av dem kommer på alla möten trots att ingen egentligen är tvingad att göra det utan för att de vill. Fram till jag slutade hade vi 97 möten.

Vardagens arbete går för det mesta långsamt framåt. Upprepar sig. Samtidigt rinner tiden i väg och elva år går som i ett nafs. Ibland behövs en tillbakablick för att förstå vad man egentligen har åstadkommit. För det är det som räknas. Du kan ha hur många och hur fina visioner som helst som applåderas, i slutändan är det som Åsa säger ”det är det man gör som blir gjort”.

Så vad sägs om 97 forskningsrapporter, driften av Trafikverkets branschprogram Hållbar sjöfart, framtagande av en nationell agenda för sjöfartsforskning och innovation, vice ordförandeskap i EU:s teknikplattform Waterborne, närmare 750 populärvetenskapliga artiklar och ett 30-tal naval architects som genomgått Lighthouse traineeprogram? Lägg därtill mängder av seminariedagar, webbinarier och möten i Lighthouse fokusgrupper som arrangerats. Och det är ändå inte allt. Ur ett ekonomiskt perspektiv har det gett mycket pang för pengarna.

– Vi började med väldigt lite pengar. De räckte till några förstudier. Men vi beslutade tidigt att samverkan var centralt för Lighthouse och krävde därför, och gör fortfarande, att mer än en forskningsorganisation respektive mer än ett företag samarbetar i projekten. Det har spridit ringar på vattnet: mindre projekt har vuxit, och allt behöver inte drivas av oss. Vi behöver inte ens vara direkt inblandade. Det viktiga är att det händer saker. Vi har lyckats skapa otroligt mycket samverkan, säger Åsa Burman.

2019 upphandlades Lighthouse att driva Trafikverkets branschprogram Hållbar sjöfart som löper över tio år. Efter några ekonomiskt svajiga år kunde personalstyrkan utökas med en koordinator som kompletterade Åsa och kommunikatören som redan fanns på plats. Sedan dess har programkontoret mestadels bestått av tre personer.

– Förutom att vi har fått i gång en samverkan har det också varit väldigt roligt att få läsa och kommentera på alla bra rapporter som gjorts inom Lighthouse och som vi dessutom fått bra spridning på.

Hon minns flera rapporter som speciella. Till exempel den om svensk flagg som faktiskt startade redan före kriget i Ukraina. Lighthouse var också tidiga med att analysera ammoniak som fartygsbränsle i förstudie 2019.

– Även vårt arbete med vätgas tillsammans med Uppsala universitet har varit både roligt och spännande. Där fanns en stark samverkan mellan Uppsala och Gotland Tech Development, som vi har kompletterat med både mindre studier och större projekt där även RISE och IVL har deltagit. På samma sätt har vi bidragit inom vind och foiling – små projekt som kan ge en rejäl skjuts framåt. Och för att inte tala om antifouling! Det började med en liten förstudie. Nu finns ett helt team på Chalmers som håller på med det.

Den allra första rapporten som Lighthouse tog fram tycker hon också var viktig. År 2015 talades det mycket om autonoma och självkörande fartyg, något som rapporten, som handlade om ökad automation ombord, också tog fasta på. Samtidigt visade resultaten att väldigt lite faktiskt hade genomförts eller fanns tillgängligt.

– Detta gäller i stor utsträckning fortfarande, oavsett om man talar om fordon eller handelssjöfart. Lighthouse har fortsatt att arbeta inom området smarta fartyg, men med fokus på beslutsstöd för ökad säkerhet och en mer energieffektiv drift, säger hon och fortsätter:

– På samma sätt var rapporten om det framtida behovet av sjöbefäl, som publicerades 2023, betydelsefull. Den visade, på vetenskaplig grund, hur många som behövde utbildas varje år för att behovet skulle täckas. Därefter fick sjöbefälsutbildningarna i Göteborg och Kalmar mer resurser.

Lighthouse representerar också Sverige i EU:s teknikplattform Waterborne. Under en tid var Åsa Burman dess viceordförande.

– Jag skulle önska ett större svenskt engagemang i Waterborne. För det går att påverka. Men då måste man vara medlem och delta aktivt i framtagande av förslag, vilket industri och forskningsaktörer i många andra länder gör. EU verkar dessutom utöka sin finansiering av det maritima forskningsprogrammet, vilket gör det viktigare än någonsin, inte bara pengarnas skull utan för utvecklingen. Vi har ibland upplevt att det från södra Europa kan komma förslag på forskningsbehov kring teknik som redan finns tillgänglig i norra Europa.

Framtiden då? För egen del ser Åsa Burman fram emot mer tid i hästsadeln och på att få finslipa sin golfsving. Men ordet pension finns knappt hennes vokabulär och hon hoppas kunna hjälpa till här och där i branschen.

– Inom sjöfarten måste man fortsätta jobba med energieffektivisering inom alla områden. Det är det som hittills har bidragit mest till att minska klimatutsläppen. Så det är superviktigt. För att locka folk till att jobba ombord måste man också arbeta mer med arbetsmiljö och villkor. Sedan är förstås bränsle och framdrivningsfrågan viktig. Förhoppningsvis kan seglen utvecklas och bli en bra lösning för många samtidigt som olika alternativa bränslen görs tillgängliga. Jag har ingen önskan att någonsin se kärnbränslen ombord på ett handelsfartyg. Jag förstår inte på vilket sätt det skulle vara hållbart eller ekonomiskt fördelaktigt jämfört med alternativen, säger Åsa Burman och fortsätter:

– I den tid vi lever i kommer geopolitik, osäkerhet och spänningar att påverka utvecklingen. Samtidigt tror jag att policy- och styrmedel, ett område som vi också har arbetat mycket med, kommer att få en stor betydelse. Det finns idag helt enkelt ingen möjlighet för alternativa bränslen att konkurrera med fossila bränslen som inte är beskattade. Det talas ofta om att affärsmodellerna för alternativa bränslen måste utvecklas, men vilken modell får någon att betala dubbelt så mycket? Det måste löna sig i någon annan ände. Oljan, kolet och naturgasen kommer aldrig att ta slut. Ska vi ersätta dem måste vi aktivt styra bort från dem.